Jonna,

Igår var dagen då jag pluggade, tvättade, bakade bröd, tränade, tittade på Solsidan och åt en massa kakor. Det är nog ungefär ganska många fler dagar som livet som student kommer att se ut.


Idag gjorde jag samma sak. Med enda undantaget att jag inte tvättade, bakade bröd och kollade på Solsidan. men dagarna ser ju lite olika ut ibland. Och Solsidan sänds ju bara på söndagar.


Betaoxidation, elektrontransportkedja, ketogenes och oxaloacetat är begrepp som börjar få en betydelse. På torsdag har vi en sådan där dugga som ska vara någon slags studiemotiverande delmål så att tentan ska känna lite bättre.


Jag tror att jag kommer ha panik den 3:e juni i alla fall.


Puss Hej!

En till bild.

En bild.

Check.

Din framtida doktor har en lägenhet på G och lämnar troligen med viss ångest kollektivlivet i april. Kollektivliv med bra människor är att rekomendera, ändå tar jag risken och försöker leva i ensamhet ett tag. Kanske kommer jag till och med att sakna katten Frank som kissar på badrumsvågen och hårar ner sängen.

Kanske.

OK

Superfokus, superlab, supergrupp?

Jag lider av någon slags fobi över att genomföra laborationer i laborationssalar. För många gånger har jag stått villrådig som ett fån, utan någon som helst aning om syfte, mål och resultat.

Det är skönt att situationer kan ändras. Idag kändes det ganska OK. Även om en mastodont-rapport ska skrivas ihop. Men det gör ingenting. Det känns OK ändå. För idag var jag inte villrådig, jag hade ett hum om vad syfte, mål och resultat kunde tänkas vara. Kanske var jag lite fånig. Men äsch.

Inte-misär

Idag smakade inte juicen gammalt kylskåp. Paprikan som jag piffade upp smörgåsen var inte möglig och mjölken hade inte surnat.

Bara människor.

Vi kämpar oss till självdistansen.

Självdistansen att inte alltid kunna svaret på alla frågor som ställs. Att nöja sig med att man omöjligt kan förklara alla fast man vill. Att det alltid kommer finnas andra som förstår innebörden av något lite djupare än Du gör. Att läkare bara är mänskliga människor som en gång i tiden bodde i sunkiga studentkorridorer, som en gång i tiden gick på fin- och fulsittningar, som en gång kämpade i glödlampans sken för att klara tentor och lämna i labbrapporter i tid.

Läkarna var en gång läkarstudenter, kanske fantastiskt ambitiösa, men ändå bara studenter, ändå bara människor.

Och när jag kommer hem till sommaren kommer jag inte kunna diagnostisera några ömmande ryggar, bultande huvuden eller rusande hjärtan. Jag kan kanske förklara sickle-cell anemi och skörbjugg. Men det kan en biomedicinare eller biotekninker kanske också.

Misär

Jag söndagsfrukosterade.

Juicen smakade gammalt kylskåp och tomaten som jag tänkte uppgradera mackan med var mosig och möglig. Det kändes inte så himla rockigt. Jag försökte skapa en plan över hur jag ska förbruka saker i en takt så att de inte hinner invaderas av mögelsvampar innan de hamnar i min mage. Det är inte så himla lätt. Kosten blir så ensidig då känns det som.

Jag vill inte ha tomat varje dag på mackan, men det känns bra att det finns en antioxidantbomb där i kylskåpet som man piffa upp vardagen med ibland. Som lite back-up. Jag tror jag har ett i-landsproblem.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel.

Det är Kcat, Km, Kd, Kass och ibland bara K.

Det är induced fit, allosterisk reglering, subenheter, jämvikter, hexokinaser, chaperoner, denatueringar, amyloida sjukdomar, aminosyror, Michaelis-Menten och några vänner till. Det är fantastiskt. Att det finns så många olika delar, så många olika regler, så många olika samarbeten.

Och helheten blir ofta ganska bra, ibland kan den bli riktigt dålig också. Men det är ju inte så himla konstigt.

För visst kluddar man lite utanför strecken när man ritar i en målarbok. Visst spiller man ut lite kaffe när man går med koppen mellan köket och vardagsrummet. Visst misstolkar man signaler från människor i sin närhet ibland.

Visst gör man fel ibland.

Det gör byggarbetarna i vår kropp också. (Pedagogiken på topp idag!)

Fredagskänsla

Det rullar på tror jag att man kan säga. Jag hängde hyfsat med på föreläsningen om termodynamik, fram tills den sista timmen då det kaosade ihop sig totalt. Hjärnan tog fredagsledigt innan föreläsare Sven gjorde det och jag, jag tappade fokus, totalt.

Efteråt talade jag med en T2:a ( de lyckliga människorna som precis har tentat av det som vi precis börjat läsa). Han kunde inte så mycket om termodynamik och klarade tentan på poängen. Jag känner att det finns hopp även för mig.