Din framtida doktor fick en chans, som hon tog. Det innebar att hon lämnade 4 fransktalande barn, med holländska pass, och for fram och tillbaka till Sverige i olika intervjuprocesser för att komma in på läkarlinjen (Nej, betygen räckte inte till så hon var tvungen att ta det den vägen). I Umeå gick det vägen och hon lämnade de 4 fransktalande barnen, med holländska pass, för gott.
Nu lever hon i ett nervöst flyttkaos i västra Sverige. Nervös inför vilka grejer som ska få följa med på den 100 mil långa färden. Nervös för hur krångliga SJ kommer vara och orolig för att det ska bli en onödigt tråkig och lång natt på Stockholms centralstation. Nervös för att hon kanske kommer plugga ihjäl sig.
Människor runt omkring var så ofantligt stöttande och delade med sig av väldigt mycket gratulationer. Herregud, pressen kändes (och känns) överväldigande. Trots det så ser Din framtida doktor ganska mycket fram emot att börja studentlivet. Att leva på kikärtor och EuroShopper toapapper är ganska lockande just nu. Men det kommer att komma dippar och dessa dippar kommer med stor sannolikhet nedtecknas här.
-Varför läkare?
-Varför inte? Vad ska jag annars göra med mitt liv? Jag ska lära mig hur det där ofantligt fascinerande maskineriet fungerar, och vad som är fel när det inte fungerar. Jag ska leva med ett yrke där man möter människor, på riktigt. Jag ska hjälpa människor att bli friska. Jag ska utrota världssvälten och kanske rädda världen också.
